Hästaveln i Västernorrland

År 1805-1955

Redan under stenåldern bedrevo nordborna jordbruk och djurskötsel. Av gravfynd framgår, att hästen även på, den tiden användes i människans tjänst. När och hur hästen första gången kom till Sverige är dock höljt i dunkel. Icke heller veta vi vad vikingatågen betytt för hästens utveckling, även om det är känt, att vikingarna från främmande länder hemförde hästar. Sagor och sägner ge anledning till antaganden, alla byggda på lösan grund. Enligt en hypotes hade forntidens Sverige två urformer av hästar; en större mäktigare och en mindre. Litteraturen från 1500-talet talar om stora, medelstora och små hästar.
Sålunda skriver Olaus Magnus:

”Ehuru Nordens länder producera en stor mängd hästar, som äro eftersökta till bruk både hemma och i främmande länder, synas dock de hästar, som födas och uppfödas i de olika landsändarna, icke vara alla lika förträffliga. De norska äro medelstora, förvånande starka och snabba när det är fråga, om att tränga fram på berg och steniga vägar. De svenska och götiska hästarna åter taga sig fram över träsk och genom djupa skogar utan åtskillnad med långa dagsmarscher och med stor snabbhet. Öländningarna, som äro små, anses mera lämpliga för roande skådespel än till arbete.”


Olaus Magnus skriver ingående och med tillsynes stor sakkännedom om Sveriges hästar, utan att någonstädes beröra skedd eller pågående import. Tvärtom karakteriserar han hästarna som en landets produkt med nordisk karaktär och härdighet. Även senare litteratur talar om större och mindre hästar i vårt land under äldre tidsskeden. År 1842 skriver sekreteraren i Kungl. Stuteriöverstyrelsen, Alexis Norins:

”I vårt land har hästen  länge varit inhemsk och begagnad. Att har funnits såväl stora som små hästar, bevisas av de hästskor, som funnits i jorden.”

Professor Wilhelm Hallander skriver i sin förberedande stambok över nordsvenska hästar
bl.a. följande:

”Utan risk för att misstaga oss allt för mycket, kunna vi stämpla de nordligaste provinsernas häst vid l8OO-talets början såsom varande i stort sett en av de lokala förhållandena avsevärt påverkad lanthäst av medelstorlek och därutöver, härdig, grov och kraftig, och särskilt detta om den jämställdes med landets häststock i övrigt. Rörande åter denna hästs ursprung kunna vi på goda grunder antaga, att Norrlandshästen,  Nordsvenska hästen, utgått från en annan urtyp än den lilla norska s.k. Vestlandshästen  eller Fjordhästen. Däremot kan jag icke följa dem, som i Nordsveriges häst vilja se en från Östlandshästen, Gudbrandsdalshästen skild, egenartad häst och av helt annat ursprung.”

Gubben-345

Gubben-345 f. 1901 E: Mjölner D.530 U: Storbruna D.792 UE: Dovre D.130

Vi ha hittills rört oss på jungfrulig  osäker grund. Först vid 1800-talets början går det att med säkerhet påvisa, vad som skett på hästavelns område i olika delar av landet. Källor bekräfta, att de nordliga provinserna under denna tid haft en betydande hästuppfödning, vilken kan karakteriseras som RENAVEL AV NORSK-SVENSK LANTHÄST.

Även Västemorrland. framförallt Ångermanland, intog härvid en jämförelsevis framträdande roll. Tillfälligheter avgjorde ej de platser, varest aveln växte sig stark. De naturliga förutsättningarna blevo avgörande.För Västernorrlands del kan pekas på Tåsjöbygden med dess silfurberggrund samt kustbygden och älvdalarna med sina godartade sedimentära jordarter. Under 1800-talets tre första decennier, medan ännu hästaveln ostörd låg i allmogens händer, fortgick nämnda renavel av lanthästen. Härefter började genom Kungl. Maj:ts beslut korsning med hingstar av varmblodigt slag. Genom Stuteriöverstyrelsens årsberättelse av 1831 framgår, att till en början tre varmblodiga beskällare anskaffades från Strömsholm och utplacerades i Västerbotten, Norrbotten och Västernorrland. Samma styrelses berättelse för 1832 förtäljer, att Jämtlands hästavel redan då till en betydlig del vunnit ”förädling” genom en till Östersund stationerad hingst, Herr Blixt, av mecklenburgsk ras. Flera källor bekräfta, att under en följd av år ädla hingstar utstationerades i Norrland.

Grane-II

Grane II 340 f.1903 E: Blåvarpbrun D.467 U: Borka D.164 UE: Sörumsborken D.191

Snart nog riktades kritik mot de dekret Kungl. Stuteriöverstyrelsen ålade norrländsk hästavel, bestämmelser vilka ytterst syftade till att frambringa en häst avpassad för armens behov. Så finna vi år 1858 i Västernorrlands läns Hushållningssällskaps förvaltningsprotokoll ett uttalande av sysslomannen C. Sundberg, vilken i korsningen med ädelt blod ser en fara för Norrlandshästen. Sundberg säger:

”Sedan långliga tider har exporten till rikets mellersta provinser av hästar från detta län utgjort  en av lantmannens viktigaste binäringar. Till en början hade handeln härifrån endast till föremål att fylla lantmannens och den åkerbruksidkande stadsbons behov av kraftfulla och välbyggda arbetshästar. Men efter de  första l0-talens av detta århundrade förlopp började den norrländska hästen, genom sin styrka och uthållighet utmärkt framför andra, att vinna uppmärksamhet för andra syftemål. Genom kroasering ville man göra den lättare och böjligare samt mera högväxt och därigenom passande till såväl vagnshäst som för kavalleriets behov.

För den skull uppsändes till detta län som till Jämtland beskällare från Strömsholms stuteri, genom vilka, med förbiseende av ortens eget behov av en stark härdig åkerbrukshäst, därmed avsedda syften vunnos, men med uppoffring av den ursprungliga norska rasens här i orten karaktär. Det är otviveIaktigt, att denna åtgärd lyckats vinna den norrländska hästen en ny marknad, men det har skett på bekostnad av de utmärkta för lant- och formannens behöver nödiga ursprungliga egenskaper hos denna ras.”

Hushållningssällskapets reaktion mot varmblodig inkorsning ledde redan år 1855 till bildandet av Norrlands första hästavelsförening, vilkens syfte angavs vara, att” återföra Norrlandshästen till sina ursprungliga egenskaper”.

Från Gudbrandsdalen inköpte nämnda förening två hingstar, varav en stationerades vid Lunne lantbruksskola och en i Härnösand. Föreningen kom tyvärr snart i ekonomiskt trångmål. Det var just under den svåra penningkrisens år. Hushållsningssällskapet övertogde båda hingstarna jämte föreningens skulder. Genom anslag m.fl. åtgärder fortsatte man dock att understödja hästaveln. På begäran av Njurunda hushållsgille inköptes sålunda under 1860-talet den norska hingsten Tellus, vilken 20 år senare erkändes ”märkbart ha förbättrat hästrasen i Medelpad”.

Bergsblaan84-stam
Efter förslag av länsveterinären Lundeoall i Sundsvall m. fl. inköptes 1878 från Gudbrandsdalen Apollo 81 och Bergsblån 84. Frakter och alla extra kostnader erlades av Sällskapet. De personer, som mottogo hingstarna, fingo årligen räntefritt betala en femtedel av köpesumman. Både Apollo och Bergsblån kommo med tiden att ägas av nämndeman Nils Celinder, Söråker, Selånger. Särskilt Apollo blev mycket använd och lämnade ett gott omdöme efter sig.

Apollo-N.81
Genom bidrag från en år 1880 bildad hästavelsfond inköpte kyrkoherde K. J. Edwall, Forsåker, från Jämtland Tor 125. Även denna hingst blev mycket anlitad och uppskattades särskilt för sin jämna och grovlämmade avkomma. Med låneunderstöd från sällskapet bildades 1897 Västernorrlands hästförädlingsaktiebolag, vilket gjorde en insats genom köp av goda avelshingstar. Länsveterinären A. Wikström importerade sålunda för hästförädlingsaktiebolagets räkning år 1899 Sverre 213. Hingsten förvärvades av Leonard Tjällgren i Multrå och såldes av denne fyra år senare till Sidemjö-Nätra hästavelförening. Sverre kom att få ett bestående inflytande på avelsmaterialet framförallt i Ådalen men även i norra Ångermanland.


Den likaså från Norge importerade Rolf 175, vilken under flera år ägdes av Per Asplund, Torsåker, Prästmon, kom under 1890-talet och tiden kring sekelskiftet att betyda mycket för aveln i Ådalen. Både Sverre och Rolf beskrives som goda modeller för den nordsvenska hästen. Särskilt Rolf lär ha varit en häst med stort bröstdjup, väl revad och med korrekta vinnande rörelser. En tredje hingst av allra största betydelse från denna tid var Tor 223, född i Leksand. Hingsten köptes 1905 av E. O. Andersson, Härnösand.

Andra hingstar av betydelse från denna tid, på vilka länets stostammar bygga, voro
Arving 367Gaffle 333. Adonis 306 och Ane e: Brynolf 256. Därtill kommer de på
Holm Säteri,som nämnas längre fram.

Hästpremiering enligt nutida begrepp började i Sverige 1874. Härvid kom Gävleborgs, Kopparbergs, Jämtlands och Västernorrlands län att tillhöra 5:te distriktets hästpremieringsnämnder. Den tidens teoretiska spekulationer om husdjursavel bidrog emellertid till att lanthästen skulle gå nya ödesdigra öden till mötes. Då härtill kom, att de herrar, vilka åren 1874-898 tjänstgjorde som ordförande i 5:te distriktet, en överstelöjtnant och en överste, knappast hade någon kännedom om förutsättningar och förhållanden inom norrländsk hästavel, kom premieringsarbetet under denna tid att stjälpa i stället för att hjälpa.

Sverre213-stam
Att så var förhållandet vittnar bl. a. den opposition, som Hushållningssällskapet i Västernorrland kom att stå i till premierings-nämnderna, genom att det tog avstånd från premiering av allehanda hingstar av tunga raser. Trots att samtliga norrländska
hushållningssällskap framhöll lanthästens och den norska hästens förträfflighet framför andra raser, hindrade detta icke att Norrland under 1880-talets senare årtionden översvämmades av allehanda importerade hingstar. I premieringsrullorna infördes hingstar med härkomst såsom Ardenner + halv dansk, halv Pinzgaur + dansk, Clydesdale + Clevland o. s. v. Mängder av ston fördes till dessa hingstar samtidigt som de nordsvenska och norska kommo i skymundan.

Korsningen av lanthästen var tyvärr åter i full gång och månget värdefullt stomaterial kom att spolieras. Inom Västernorrlands län gick förstörelsen hårdast fram i nedre Adalen och i det angränsande Sundsvallsdistriktet, medan däremot stostammarna i
de ur kommunikationssynpunkt svåråtkomliga delarna av länet samt i Överlännäs-Boteå- området lyckligtvis nog blevo relativt orörda av den tunga kallblodsinvasionen. Snart nog visade det sig att Sällskapets ställningstagande till korsningsaveln var befogad. Korsningsprodukterna motsvarade icke förväntningarna.

aabjorn-1111-stam
Norrlandshästens förnämsta egenskaper, oömhet, motståndskraft mot hårt klimat och sjukdomar, försvunno i samma takt som den tunga kallblodskorsningen och veterinärernas sjukjournaler ökade. Det dröjde åtskilliga år innan nordsvensken skulle få upprättelse. Vid en lantbruksutställning i Gävle 1901 hade motståndarna till korsningsaveln med professor Wilhelm Hallander i spetsen lyckats att från Kopparbergs län samla ett oblandat nordsvenskt-norskt material. Vid denna utställning fingo de som främst hade stridit för den nordsvenska hästen äntligen lön för mödan. Kungl. Stuteriöverstyrelsen fick nämligen vid detta tillfälle upp ögonen för den planlösa avel som pågått. Stuteriöverstyrelsens chef gav också på Gävlemötet ett oförbehållsamt erkännande åt den nordsvenska hästavdelningen och förklarade, att korsningsprodukterna voro avgjort underlägsna. När så samma år det nya premierings- reglementet, baserat på renavelsprincipen trädde ikraft, började utsikterna för nordsvensk hästavel att ljusna.

Ingemar-412
Redan tidigt komma veterinärerna in i bilden, när det gällde att slå vakt om lanthästen. Anledningarna härtill äro säkert flera. Genom sin praktik komma veterinärerna i intim kontakt med bygdens hästar och kunde utan känslomässiga hänsynstaganden bilda sig en uppfattning om vad som var bra och dåligt, passande och icke passande. Genom sin utbildning hade de vidare kännedom om nedärvningens lagar, och kunde bättre än andra bedöma varthän korsningsaveln skulle leda. Som tidigare berörts var det, förutom Sällskapets förtroendemän, veterinärer, vilka redan under varmblodsepoken stredo för renavel av lanthästen i Västernorrland.

När det nya premieringsreglementet trädde i kraft, och även åren före, var det återigen veterinärer, vilka gjorde ovärderliga insatser för nordsvensk hästavel. Professor Hallanders arbete är i olika sammanhang erkänt och omvittnat. En resa, vilkens insatser fallit i glömska, är däremot dåvarande distriktsveterinären i Nordmaling, Viktor Tiren. Denne stod mycket tidigt i stark opposition till det statliga premierings-väsendets ledning som berömde blandningshingstarna och sköto undan lantras- och norskhingstarna. Kallad som prisdomare vid lokala utställningar varnade Tiren för de premierade blandningshingstarna och satte främst de rena nordsvenskarna, som premieringsnämnderna hade fört åt sidan. När Tiren något senare kom med i avelsledningen, gick han hårt och konsekvent fram. Det gällde nu tillika att genom utredningar om hästarnas härstamning utröna vilka linjer som voro fria från tyngre kallblod. Härmed arbetade Tiren oegennyttigt och uppoffrande i stora delar av Norrland. Järnvägsresor och cykelfärder avlöste varandra i oändlighet för besök och förhör omhärstamnings-utredningar. Tiren var under åren 1919-1932 ordförande i 5:te distriktets hästpremieringsnämnder, till vilka liksom nu hörde Västernorrland. Redan dessförinnan hade Tiren dock kommit att betyda mycket för detta läns hästavel. När renave1sprincipen vid 1900-talets början lades till grund för avelsarbetet, var länets stostam svag och heterogen. Många stofamiljer hade helt gått förlorade och avelsarbetet fick i stort börja om från början med de spillror som återstodo.

Sorumsborken-Grane-I
Under korsningsraseriets tid hade länets hästavel, liksom senare, sitt pålitligaste fäste i det av Björkå Aktiebolag ägda Holm Säteri. Bolagets ägare var från år 1877 den från Norge inflyttade brukspatronen O. Gjörud. Denne upprätthöll nära kontakt med sitt gamla fädernesland och inköpte från sin hembygd år 1884 bl. a. Grane I, i Norge stamboksförd under namnet Sörumsborken 271. Grane I beskrives av ännu levande hästkarlar som en hingst, vilken lämnade jämn likartad avkomma med mycket goda bruksegenskaper. Samma goda inflytande säges även Granes son Oden, född på Holm 1894, ha haft. Denna hingst togs dock tidigt ur aveln. Gjöruds måg och efterträdare, brukspatron P. H. Norberg, behöll kontakten med Norge genom att därifrån år 1904 importera Grane II 340 och Gausdalskongen 336, båda av ovanligt torr och hård konstitution. Med nämnda hingstar och inhemska ston bildades det avelsmaterial, vilket alltjämt ligger i botten av stostammarna på Holm och i Ådalen, och vilket med åren skulle komma att spridas över hela länet liksom utanför dess gränser. Förtjänsten av att stofamiljerna på Björkå och Holm samt närbelägna delar av Ådalen förblevo orörda under ardennerinvasionen, kan helt visst tillskrivas herrar Gjörud och P. H. Norberg, vilka icke läto ”lärda herrar” från Stuteriöverstyrelsen blanda bort korten under den tunga kallblodsepokens år.

Valde-643-m-stam
Intill 1917 stod på Björkå och Holm hingstar ägda av Björkå Aktiebolag, vilka betjänade de flesta av traktens ston. Nämnda år bildades på initiativ av bolaget och några framsynta jordbrukare Boteåortens hästavelförening, vilken är länets äldsta nu ’i verksamhet varande. Föreningens första hingst blev den från Norge importerade Brullebas 385, vilken dock icke var något lyckat förvärv. År 1922 inköpte föreningen Ingemar 412, som däremot förde aveln framåt, och som utan överdrift kan räknas som en av den nordsvenska rasens nydanare. Hos Edvard Nilsson i Sunnersta, Undrom, lämnade han bl. a. Valde 643 och dennes helbroder Herkules 834 samt på Holm Tor 636 för att nu nämna endast de mera betydande sönerna. Senare inköptes Ajax 307, en halvbroder till Ingemar med Gubben 345 som gemensam far. Som stoproduktör torde Ajax ha överträffat sin mera berömde halvbroder; djupa, breda, typiska och med utmärkta bruksegenskaper som hans döttrar i regel voro. Bland andra hingstar, som fört ådalsaveln framåt, bör framhållas. -Mormors mor till Valde 643.

Flink-299_
Flink stationerades på gamla dagar på Holm och stod kvar där tills han vid 29 års ålder i god kondition fick sluta sina dagar. I detta sammanhang bör Czar 493 nämnas. På honom gjordes en värdefull konsolidering av det gamla blodet med Grane II och Gausdalskungen.

Atle-Jarl-552
I Tåsjö har hästaveln alltid omfattats med stort intresse. Förutsättningarna för hästuppfödning äro goda, eftersom Jämtlands silfurområde sträcker sig in i bygden. Närheten till Jämtland avspeglar sig också i stostammarnas antavlor. Tåsjöortens första hingst av betydelse blev Atle Jarl 552, som lämnade flera framstående döttrar. Pirat 535 och Allan 603 ha tillika borgat för nordsvenskens bestånd i detta avelsområde. Även om Nora-Skog-Nordingrå-området rönt inflytande från

Pirat-535
Överlännäs Boterådistriktet ha här också erfarna privata hingsthållare gjort en insats genom att hålla goda hingstar. Privat hingsthållning har i de egentliga avelsdistrikten numera, av olika anledningar, ingen uppgift att fylla. Det fanns dock en tid, då den rätt skött var av stor betydelse. I glömska bör ej falla den insats, som Per Sondeli i Lugnvik har utfört för nordsvensk hästavel.

Delling-690

Delling 690 e. Rustan 539 ue. Ståle 284

Denne hedersman, som är född 1878 och alltjämt sköter sina kära hästar, var med i leken redan under ardennerinkorsningens dagar. Sondell dagtingade aldrig med sitt samvete utan förblev städse den nordsvenska hästen trogen, något som han var ganska ensam om bland hingsthållare vid tiden före sekelskiftet. Av SondelIs elva hingstar intar främsta rummet, en i flera avseenden betydande hingst, helt fri från Dalegudbrand N 446 i sin antavla.

Ask-368-stam
En annan av Sondells bästa hingstar var Ask 368 e. Gubben 345, alltså en halvbroder till Ingemar 412. Bland andra hingsthållare av den gamla stammen kan nämnas Bror Hälldal i Vik, Prästmon, vilken dock icke var lika stark i banden som Sondell under ardennerepoken, även om han senare hade nordsvenska hingstar som fått betydelse i aveln såsom Arving 367 -sonen Pirat 535. Bland hingsthållare i Medelpad bör nämnas E. Åman, Töva, Selånger. Han ägde Tor 223 och som sista hingst Bruno 556, vilken anlitades flitigt under sina år hos Åman. I norra Ångermanland ha stostammarna inslag från andra län. Ända in i senare tid ha ungston inköpts – mest från Jämtland. Sven Mårtensson i Bredbyn skötte under 1920- och 1930-talen denna anskaffning på ett förtjänstfullt vis. Mårtensson höll även goda hingstar såsom Vellington 644 och Dagfinn 495. Efter Mårtenssons bortgång avstannade aveln i Bredbyområdet märkbart.

Alek-602

Alek 602 f. 1922 E: Kaleb 425 U: Agda 1364 UE: Viggo 304

Bland hingstar i norra Angermanland bör framför andra nämnas Alek 602, som hade en säker förvärvningsförmåga. Alek föddes och verkade under hela sin tid hos den för nordsvensk hästavel mycket intresserade fabrikör Johan Jonsson, Österbillsjö. Att denna hingst förbättrade stostammen i norra Ångermanland är alldeles påtagligt.

De starkaste hästavelsdistrikten i Medelpad har tidigare varit Ljungans dalgång samt kusttrakterna norr och söder om Sundsvall. Till mitten av 1920-talet hade Medelpads hästavelsförening hand om hingsthållningen i denna länsdel. Hingstarna utstationerades i bygden, men tyvärr blev deras skötsel ofta mindre god. De såldes av denna anledning undan för undan till privatpersoner. Några av dessa hingstar uträttade ett bra arbete.

Stenberg-Knut
Briminsonen Björn 482 ökade stostammens massa och grovlek. Stenberg-Knut 465 och den tidigare nämnde Czar 493 satte god typ och rasprägel på sina avkommor. Såväl Björn som Stenberg-Knut voro norska importer. Även Nyter 580, Norvin 527 och Skarphedin 543 kunna nämnas som nyttiga. Senare hingstar av betydelse i Medelpad ha varit Tor 636 i Torp, Bruno 556, i Selånger, Herrmas 613 i Njurunda samt icke minst den tidigare nämnde Delling 690 i Stöde, där denna hingst lämnade den framstående Osman 1133.

tor-636

Tor 636 f. 1923. E: Ingemar 412 U: Tora 748 UE: Grane II. Borkfärgad

Även om hingstarna spela en dominerande roll i aveln, är det ett känt förhållande, att eliten av avelsdjur går fram ur enstaka stofamiljer. Man kan ofta peka på en stammoder, som lämnat avkomlingar efter sig i flera led med stammoderns förtjänster bibehållna, trots olika inslag på fädernesidan. Ett sådant sto var Snälla 524 inköpt från Jämtland av Jakob Hellstrom, Butsjöböle, Överhörnäs. Vidare Crona 123, vilket sto är mormors mor, till Valde 643 och Andra 729 – dessa två i Boteå -, Svalan e. Grane I u. Jäntan på Holm, mor till bl. a. Dagny 530 samt Borrebruna 1066 i Stöde. m. fl.

Snalla-524

Snälla 524 E: Rapp EE: Arnesen 254

Viktor Tiren grundlade den auktoritet och det förtroende som premieringsnämnderna erhållit hos västernorrländska hästuppfödare. Hans efterträdare fältveterinären Fritiof Willhelmson, som stod kvar som ordförande i 5:te distriktets hästpremieringsnämnder till 1945, upprätthöll den tirenska traditionen.

Dagmar-1074

Under Wilhelmssons år började travsportens omfattning att öka och travets målsättning att inriktas mot allt snabbare hästar. Som premieringsnämndsordförande höll Wilhelmson konsekvent fast vid sin uppgift att arbeta för den nordsvenska brukshästaveln. Genom sitt kloka handlande och sin hjälpsamhet blev Wilhelmson under sina många år i länet populär och uppskattad bland brukshästavelns målsmän. Han efterträddes 1946 av nuvarande godsarrendatorn William Blom, en kunnig hästkarl med förankring i Västerbottens nordsvenska avel.

Fergus-744

Fergus 774 f. 1929 E: Valde 643 U: Pila UE: Patrik 533

År 1951 flyttade Blom till Östergötland och slutade då tyvärr som ordförande. Från 1952 är majoren Robert Selfelt ordförande i 5:te distriktets hästpremieringsnämnder. Med Wilhelmsons avgång som ordförande blev det slut på den kontinuitet i premieringsarbetet, som hade varit rådande under Tiren-Wilhelmson-epoken. Åren -1948-1955 har det varje säsong varit ombyte av tjänsteförrättande ordförande vid länets sommarpremieringar. Vid vissa tillfällen har ordförandeposten skiftat till och med under pågående premieringar.

Det nuvarande läget för ofelbart tanken till förhållandena under 1870-, 80- och 90-talen, vilka tidigare har berörts. Lyckligtvis har Hushållningssällskapet i premieringsnämnden en kunnig och om länets hästavel allvetande ledamot, hemmansägaren O. A. Larsson, Gim, Torpshammar. Larsson – tidigare uppskattad hingsthållare med bland andra omnämnde Czar 493 – har utan avbrott sedan 1937 framgångsrikt medverkat i premieringarna. Utan honom skulle premieringsarbetet vid de senaste årens täta och ideliga ombyten på ordförandeposten otvivelaktigt helt ha spårat ur.

Herding-T.203-stam
Som bekant bedömes under sommarpremieringar icke hingstar, som första gången sättes in i aveln. Detta utföres av landets Norra och Södra rikspremieringsnämnder. För att göra bilden av nuvarande premieringsförhållanden någorlunda fullständig måste även rikspremieringsnämndernas arbete beröras. Båda nämnderna premiera inom områden, varest nordsvensk hästavel förekommer, Norra nämnden med tyngdpunkten i de egentliga nordsvenska avelsområdet. Från såväl Västernorrlands, Värmlands, Södermanlands som Örebro distrikt av Föreningen nordsvenska hästen har framställningar gjorts att samma rikspremieringsnämnd måtte få premiera alla nordsvenska hingstar, vilka första gången sättas in i aveln. Detta har sin grund i att bedömningen för närvarande icke sker efter enhetliga linjer.

Krona-123-m-stam
Från västernorrländska hästuppfödare, liksom från andra, ha de senaste åren tillika riktats kritik mot Norra rikspremieringsnämnden, i vilken en knapp majoritet släpper fram allt enklare hingstar i aveln. Anledningen härtill är ytterst, att den nordsvenska hästen numera skall fylla såväl travsportens högt uppdrivna fordringar som sitt ursprungliga syfte, att vara en för skogs- och jordbruket passande häst. Utan överdrift kan påstås, att brukshästavelns utövare efterlysa den röda tråd i avelsarbetet, som landets högsta avelsledning har tappat bort. De upprepade framställningar som den nordsvenska hästavelns målsmän gjort till Kungl. Lantbruksstyrelsens stuteribyrå har tyvärr hittills icke lett till åtgärder. Flera orsaker, av vilka en väsentlig här berörts, samverka till att dagens nordsvenska hästavel står inför en kris. För avelns många målsmän ute i bygderna är det förvånande, att landets avelsledning avvisar alla förslag till utredningar om rådande förhållanden.

Lule-1949-stam
Det är ett ofrånkomligt faktum, att förtroendet tillrikspremierings-nämndernas arbete för nordsvensk hästavel under sådana premisser alltmer undergräves. Tidigare har icke berörts i länet under 1940-talet och senare verkande hingstar. Tåsjöortens hästavelsförening stod i några år med Lule 1049. Som dennes efterträdare inköptes från Wången Ask 1384, en grovskelleterad hingst med bra bredd, född hos Oscar Aberg i Gussjöbygden. Fjällsjö-Junsele hästavelsförening disponerar Vång 1311, en harmonisk hingst med god överlinje. Lule lämnade bra. Vång och Ask ha ej utnyttjats tillräckligt i aveln för att deras förärvning skall kunna bedömas.

Varg-1304-stam
Länet har ytterligare en hingst av Wången-årgången V, den till Medelpads hästavelsförening 1954 inköpta Varv 1306. Varv stod tidigare i Jämtland och visade där god förärvning. Före Varv saknade nämnda förening under en följd av år beskällare. Hingstfrågan var dock ordnad genom Åbjörn 1111, ägd av den säkre hingsthållaren Karl Bergman i Fränsta. Njurunda hingstförening har stått med Sund-Glimt 1320, vilken dock störtade hösten 1954. Sund-Glimt blev endast sparsamt använd i aveln. Föreningen har nu inköpt årets Wångentopp Citat e. Kvint 985 u. Preja 13032.

Solo-1026-stam
Bergsåkers travbana – på sin tid kallad nordsvenskens högborg – har satt spår i medelpadshästarna, som numera uppvisa allt mer skiftande härstamningar. Hingstar av sådan klass att de icke göra nytta i brukshästaveln ha stått uppställda och blivit flitigt anlitade i lansdelen. Här skall endast pekas på den ur härstamningssynpunkt mycket omdiskuterade och tvivelaktiga Solo 1026 samt den även icke enhällig rikspremieringsnämnd tillåtna och sedermera premierade Solosonen Glans 1361.

Glans-1361-stam
Medelpads hästavel har gått mycket tillbaka. Här fanns tidigare utmärkta stostammar, vilka numera äro skingrade. Endast å enstaka ”öar” bedrives alltjämt pålitlig nordsvensk avel i denna länsdel. Norra Ångermanland har i Svedje Dolme 1203, ägd av Ragnar Lundkvist. Dolme som lämnar bra gör god nytta i sin bygd. Arnås-Grundsunda hästavelsjörening har efter störtade Agar 1152 inköpt Plog 1186, vilken tidigare stått i Västerbotten, där han lämnade grova rejäla hästar med bra rörelser. Till Skorpedsortens hästavelsförening har efter Fergus 774, med några mellanår av Länk 1023, inköpts Varg 1304, länets tredje Wångenhingst av årgång V.

Varg har tidigare stått i Ådalen, där han visat sig lämna tillfredsställande. Ytterligare hingstar i norra länsdelen äro Bjöme 1161 och Artär 1156. I Nora-Nordingrå-området står nu privatägda Utter 1247. Före Utter hade Nora-Nordingrå hästavelsförening hand om hingsthållningen med Hilmar 1010 och Länk 1023. Båda dessa hingstar lämnade ganska ordinärt.

Aakull-1113-stam
Härnösands-ortens hästavelsförening har som efterträdare till Brakel 1201 Hasselsonen Ingel 1336. Brakel lämnade en del rejäla hästar, bl. a. den omnämnde Tåsjöhingsten Ask 1384. Vad Ingel kommer att uträtta återstår att se. Bjärtrå-området tillfördes 1942 Fimbulsonen Åkull 1113 samt senare Häll 899, hingstar vilka lämnat typiska rörliga djur med goda bruksegenskaper, även om man ofta önskat se dem i större format.

Mas-1051-m-stam
Bland 1940-talets hingstar kan även nämnas den av Beteå-ortens hästavelsförening förvärvade Mas 1051. Mas hade förtjänster i ett grovt och korrekt benverk men var indifferent i typ och saknade hingstkaraktär. Mas förde icke aveln framåt, och att det alltjämt finnes några bra Mas-märrar i bygden får tillskrivas stofamiljernas säkra nedärvning. Kvint 985 blev efterträdare till Mas 1051.

Kvint 985, vilken 1954 störtade, har i länet lämnat en del utmärkta ston. Efter försäljning av tidigare omnämnde Varg 1304 inköpte Boteåortens hästavelsförening 1954 Åbjörn 1111. Innevarande betäckningssäsong har även i länet stått en norsk T-hingst, den till Själevad med tillståndsbevis lånade Herding T 203. Hingsten representerar den indifferenta typ och ras vars skadeverkningar i nordsvensk hästavel är jämförbar med I8OO-talets förfall.

Kvint-985-m-stam
Antalet hästar i landet är nu mindre än på 1860-talet. Om jämförelse göres med det senaste förkrigsårets 633.000 och 1955 års häststock ca 300.000, finner man att landets hästar under 15 år minskat med i runt tal 330.000. Under tider av stark mekanisering kan denna utveckling synas fullt försvarlig. Om förhållandena granskas en smula kritiskt, se vi dock, att allt icke är som det skall vara.

Jordbrukets utredningsinstitut anser sig på grundval av gjorda intervjuer bland jordbrukarna kunna fastställa det framtida hästbehovet till ca 300.000. Inom mellersta och norra Sveriges jordbruks- och skogsbygder beräknas hästantalet komma att utgöra ca 175.000. Institutet har även utfört en prognos på grundval av nuvarande medelålder, beräknad avgång och de senaste årens avelsfrekvens, och därvid kommit fram till ett sannolikt hästantal 1960 av 200.000 i åldrar 3 år och däröver. Undersökningar utförda av Föreningen Skogsarbeten visa, att av landets hästar 100.000 till 150.000 erfordras för att få fram den årliga normala kvantiteten skogsprodukter. Antalets variation beroende på hästarnas utnyttjningsgrad och storleken av de kvantiteter vilka utdrivas med motorfordon.

Osman-1133-stam
De senaste årens hästavelsdepression har medfört, att hästarnas medelålder för närvarande är mycket hög. Detta kommer att leda till en ytterligare markerad stor avgång. De senaste årens betäckningssiffror räcka endast till en regeneration av ca 150.000 hästar. Med andra ord, vi ha tappat kontrollen över häststammen och komma i en snar framtid ej att vara självförsörjande. Det är därför realistiskt påstå, att de stoägare, som de sista åren fört och de närmaste åren komma att föra sina ston till hingst, få lön för mödan och sina kostnader betalda. För hela Norrlands del måste det dessutom vara ett ekonomiskt intresse att i möjligaste mån bli självförsörjande i fråga om draghästar. För närvarande ”importera” vi hästar, ofta olämpliga och av låg kvalitet, från södra delarna av landet för ca tre miljoner kronor årligen. En väl avvägd hästavel är en av de möjligheter, som står till buds för den differentierade produktion, varom alla äro överens att den är nödvändig för norrländskt jordbruk.

På motorisering och mekanisering kan många synpunkter läggas. Den att tunga och besvärliga arbeten lindras, varigenom trivseln i tillvaron ökar, har säkert sin betydelse, även om de ekonomiska lagarna alltid förr eller senare göra sig påminta. Rationalisering kommer från det latinska ordet ratio, som betyder förnuft. Så fort någonting numera göres annorlunda än tillförne kallas det oftast rationalisering, och dock innebär uttrycket, att det förändrade förhållandet eller arbetsmetoden ar förnuftigare an den gamla. Man kan ställa sig frågan, om det varit förnuftigt att ha gått över från hästar till traktordrift i alla de fall, där man har gjort så. Under alla omständigheter kan det, som ofta skett, ej vara förenligt med god ekonomi att å mindre jordbruk sälja gårdens häst för 1.200 kronor – så lågt var priset under den värsta traktorruschen efter kriget, nu ligger det i 3.000 kronor – och därpå med hjälp av lån köpa traktor och traktorredskap för 15.000 kronor, för att sedan utnyttja det investerade kapitalet 250 timmar om året, vilket är medeltalet för traktorernas användning i Västernorrland.

Oljefirmor och traktorfabrikante r ha obegränsade möjligheter att utnyttja reklamen, en reklam som jordbrukarna till sist får betala. Vad man kunde önska vore en mera saklig bedömning av de ekonomiska problemen vid traktorköp, en bedömning som icke bör överlåtas åt traktorfirmornas reklamavdelningar och försäljare. För skogsbrukets del tala i dessa avseendende arbetsstudier Föreningen Skogsarbeten utfört ett tydligt språk.

Cletrac

CletracCletrac OC 3

Nämnda studier utförda de sista åren med moderna redskap visa bl. a., att en bandtraktor, Cletrac OC 3, betjänad av två man förmår prestera 1,7 gånger så mycket som en man och häst vid lunning under vinterförhällanden.

För att bandtraktorn skall bli ekonomiskt lönande kräves, att den presterar 3 gånger mer än hästen. Vid barmarkslunning presterar samma traktor 1,8 till 2,2 gånger mer än hasten. Traktorlunningen på barmark beräknas bli 35 procent dyrare än hästlunning. Ju svårare terräng ju lättare har hästen att vid basvägstransporter konkurrera med hjultraktorn. På ”traktorbasvägar” konkurrerar hästen med hjultraktorn upp till 3 km körväg. På längre avstånd blir traktorn mer ekonomisk för att dock redan vid ca 10 km konkurreras ut av lastbilen.

Varv-1306-stam
Av vad som tidigare anförts kommer den svenska häststammen att inom kort smälta samman till en numerär betydligt under landets fredsbehov. I händelse av krig eller avspärrning blir läget katastrofalt. Redan första mobiliseringsdagen behöver armen ca 60.000 hästar. Man frågar sig var dessa skola tagas, om näringslivet skall hållas i gång. Sovjetblocket har efter kriget väl förstått vad hästen betyder under ofredsår och förfogar nu säkert över ca 30 miljoner hästar. Finlands vinterkrig och senare Koreakriget gav oss en välbehövlig påminnelse om hästens betydelse i svår terräng med glest vägnät. Det borde alltså även i försvarets intresse vara en första gradens angelägenhet, att landets häststam hålles vid den numerär, som erfordras vid mobilisering och avspärrning av flytande bränslen.

Förutom den vågdal, vari aveln befunnit sig, ha vi, som tidigare berörts, för nordsvenskens del även problemet brukshäst kontra travhäst. Med de stora fordringar som i våra dagar ställas på sporthästen, är det fullkomligt omöjligt att förena de båda uppgifterna en god brukshäst och en god sporthäst i en och samma individ. Med den senare benämningen avses hästar, som kunna presenteras på våra permanenta travbanor och där tävla i avancerade lopp. Den nordsvenska hästen har aldrig varit skapad för farter, som närmar sig varmblodstravarens. Ej heller kan det anses vettigt, att genom avel försöka få fram en sådan nordsvensk häst, allrahelst som erfarenheterna visa, att det ligger nära till hands för mindre nogräknade att späda på med varmblod. Låt hellre de, som hålla hästar för sportens skull, gå över till varmblodstravaren, vilken ju är renavlad för detta ändamål.

Ask-1384-stam
Redan nu börjar det för skogsbrukets del att talas om lokal hästbrist. vilket måste bero på att de hästar, som finnas, äro ojämnt fördelade i förhållande till arbetsuppgifterna. För Västernorrlands del kan i stora drag sägas, att aveln varit av sådan omfattning, att läget icke är prekärt, även om, liksom övriga Norrland, sörlandshästar måste införskaffas för att fylla behovet. Sådant förhållande har ju tyvärr, som tidigare framhållits, sedan rätt länge varit en ”normal” företeelse.

I länet har under de senaste åren med anslag ur Statens hästavelsfond genom Sällskapets försorg vidtagits åtgärder för att under rådande vågdal hålla hästaveln vid liv. Gemensamhetsbeten för unghästar har ordnats, hovvårdsföreningar bildats och hästavelsföreningarnas arbete sanerats och effektiviserats. För samordning av hästaveln i Adalen bildades 1946 Samarbetsnämnden för Adalens hästavelsföreningar, vilken redan efter något år kom att omfatta samtliga länets hästavelsföreningar och därvid ändrade namnet till Samarbetsnämnden för Västernorrlands läns hästavelsföreningar.

Herkules-834-stam
Nämndens ordförande har under alla år varit Hushållningssällskapets sekreterare. Sällskapet har härigenom – upprätthållande gamla traditioner på hästavelns område – blivit nämndens sammanhållande och vägledande organ. Ledamöterna utgöras av hästavels- föreningarnas styrelser, inom vilka ett arbetsutskott är utsett att handlägga uppkommande spörsmål. Nämndens målsmän råkas regelbundet två gånger årligen till båtnad för samordnande åtgärder och utbyte av erfarenheter. De sista årens osäkerhet och splittring har visat det mycket välbetänkt med ett för länets hästavel sammanhållande och enande organ.

Källa:
HÄSTAVELN I VÄSTERNORRLAND FÖRR OCH NU 1805-1955
av Lars Dahlstedt.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *