Historilektion

1800-talts början

Så här beskrivs den svenska lantrasen runt 1800-talets början innan den påverkats av andra införda raser.

Tämligen stort och tjockt huvud samt bred panna, rak profil och  starka ganascher, halsen kort och bred med tjock, men tämligen  kort man. Bålen väl sluten, korset något stupande och avrundat.  Benen starka och torra, kotorna tämligen korta, något behängda  och hovarna små och välformade

Färgen vanligen brungrå eller musblack, men även bruna, fuxar  och blacka. Storleken ca 137 cm (4 fot och 3 tum). Temperamentet är livligt och energiskt, rörelserna snabba och säkra och utmärkande är dessutom en betydande styrka och utomordentlig  uthållighet och härdighet.


Den svenska lantrasen kom med all sannorlikhet till viss del ursprungligen
från trakterna runt svarta havet.  Samma storlek, muskelstyrka, ihärdighet, säkerhet på benen, uthållighet  och oömhet.  142 cm, huvudet snarare litet än stort, små öron, kort tjock hals,  kort rygg, stupande kors, låga ben, starka hovar, man, svans  och hovskägg yviga, musblack och gulblack, särskilt i Norge  vanlig färg, ofta med s.k åsne-tecken d.v.s mörk ål, tvärbans över  bogarna och underarmarna.  Beskrivningen stämmer ju faktiskt på dagens fjording. smiley

Sverige hade alltid under sina många krig haft brist på hästar  för militärt bruk. Rytteriet hade till stor del fått rekrytera från  Östersjöprovinserna (Östersjöklipparen) och t.o.m våra egna  trosshästar ansågs vara för små. Man strävade efter att öka  storleken och åstakomma större ädelhet. Jordbruket stod för  ett relativt lågt plan och fick nöja sig med dragoxar. Kavalleri  -och åkhäst var målet för de avelsdirigerande myndigheternas  strävan.

Det blev Otteby-hingstarna som föll mest i smaken.  Här hittar vi angloarabiska halvblod; fullblod och spanska raser.  Även Cleveland. En vacker samling av allsköns korsning.

Östersjöklipparen
De närmaste stamsläktingar till den forna svenska hästen torde  väl numera bäst återfinnas i den estländska och livländska lanthästen  den s.k. Östersjöklipparen från vilken även den finska torde leda sitt  ursprung. Det var en ganska liten häst. Runt 145 cm. I början på  1900-talet kunde man se den svenska klipparen på Brunnsviken.

Här sprang Kvik, Raljör, Lillegut och den så populäre rödskimmeln Max (bild) vilka även visade den för klipparetypens karaktäristiska trippande rörelseform med tämligen låga rörelser. Hastigheten uppnåddes genom stegens täthet snarare än genom deras längd.

Hälsinge-hästen
Den tyngre och ståtligare hästen som torde ha sitt ursprung från  Friesland och Flandern. Man ville under medeltiden ha stora tunga  hästar för krigsbruk och exporten till andra europeiska länder pågick  för inkorsningar med den egna inhemska stammen. På senare tid tog man tillvara på aveln av denna typ till arbetshästar.  Hälsingehästen beskrivs ha ett tämligen långt och smalt huvud,  något böjd nosrygg, stora öron och smala ganascher gav åt huvudet  ett älg- liknande utseende. Djupt bröst, ryggen tämligen lång, korset av god bredd och  något stupande. Denna beskrivna typ torde vara försvunnen  men man kan ana på vissa individer av nordsvenska hästen,  speciellt på huvudet, att den en gång funnits. Hälsingehästens egentliga hemort var runt Mälardalen där många  av våra förnämsta adelsmän höll till, som i forna orostider behövde  en kraftigare och större häst. Från dessa trakter har den sedan undantränkts av andra raser  och kommit längre upp i landet och först då fick namnet Hälsinge-hästen.

I Norr ville man påstå att Hälsinge-hästen kom därifrån men på  marknader kunde man se en viss form av degenertion vilket avvisar  detta och varför då inte ha behållt ursprungstypen. Visserligen var  de stora, men högbenta och med allt för lätt bål. En annan förklaring  skulle vara inblandning av ädlare blod.
Att sådant skett i stor  utsträckning var redan känt särskilt i Jämtland.

Så här kunde en förädlat typ se ut i Jämtland. Inte speciellt vacker och användbar.

Där var mecklenburgaren Herr Blixt stationerad ett 10-tal år som  sägs ha haft ett stort inflytande i den jämtländska hästaveln. Herr Blixt lär ha betäckt mellan 600-700 ston. Han var en av  hingstarna från Ottenby Att vissa jämtlandshästar sedan många år bär spår av denna  korsning är väl känt.

Nordsvenska hingsten Gastorp (bild) kan säkerligen inte fritas  från blandning av ädelt blod. Även den framstående hingsten  Modig 121 visar tecken på att det finns inblandning av ädelt blod. Den huvudform huvudansättning förekommer endast hos ädla  hästar eller korsningar. Den jämtländska typen uppgives dock, även längre tillbaka,  vara goda travare

Norrlandshästen
En och en annan individ av den utpräglade Norrlandshästen  kunde man på senare tid se på travbanorna. Ett exempel är  Caesar 257 (bild) med rekord på Brunnsviken 1906 och många  av de större typerna bland de nutida kallblodstravarna visar drag  från den forna Hälsinge-hästen. Framför allt huvudets form.


Inkorsningsraser

Norge delade upp sina raser i Östlandshästen och Västlandshästen. Västlandshästen är dagens fjording och Östlands-hästen Dölen. Västlandshästen fanns, som tidigare beskrivits, redan långt tillbaka men den var för liten. Det börjades en korsning mellan Östlandshästen och Västlandshästen.  Östlandshästen var mycket större och grövre i typen. Det tog ett tag innan Fjordhästen renavlades.  Nu ska vi ju veta att gränsen mellan Norge och Sverige inte var densamma som idag.

Andra kända gränslandskorsningar

1856 kom Ottenby hingsten Fernando till Bygdö Kongsgård.  Han var född på Ottenby och var efter Flyingehingsten Romulus,  en ättling av fullblodshingsten Roderick. Fernando blev morfar  till Omer II (bild)  Omer II blev sedan far till den i Norge berömde stoet Kora T4.  Omer II:s far var Omer D10 runt 1850 var stationerad i  Östfold som gränsade till Sverige.

1865 köptes arabhingsten Mazarin in av Selskabet til den  Norske Hesteraces foradling från Backaskogs Kungsgård i Skåne. Denne hade gråskimmeln Mustapha som både far och morfar. Han blev bl.a far till Sletnerbrun D268 (bild) och finns också i  morsstammen till Texas II f.1920. Denna linje finner man i kända  norska ston som Sylfidtexa och Thoralill. Myllargutten, Texas Jan och Tormon är således ättlingar till Mazarin. Sletnerbrun är nämligen, sägs det, morfar  till Värmlands Pålle.

Från Östergötland blev den rödskimlade Hackneyhingsten King Tom  inköpt till Norge 1887. Han var född i England 1871 och som  5-åring importerad till Sverige av C.G Wrangel  Han blev snart populär och far till bl.a pokalvinnare Dua (bild),  Nancy, Baby, Tomine och Tom.  Detta var på den tiden då ädelt uppblandade hästar fick  starta som kallblod.  Sen har vi, som tidigare nämnt, rödskimmeln Max som hade norsk far  och finsk moder. Han tävlade förutom Norge och Sverige, även i Danmark  och Tyskland. Han fick flera avkommor. Däribland stoet Ragna som under 1930-talet var stor på banorna.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *